Berget läser gärna Dagens Arena. I en mycket märklig artikel med den ännu märkligare rubriken "Vem får kritisera islam?" går idag Devrim Mavi, till angrepp mot vänstern för att i princip ha slutit borgfred med de mest reaktionära av politiska rörelser med islamsk bakgrund. Främst angriper Mavi Anders Johansson som på AB:s kultursida skrivit:"Jag delar nog inte så många av vare sig Omars eller Ahmadinejads åsikter, men just nu har jag lättare att förlika mig med dem än med de självhögtidliga motreaktionerna."
Detta formulerar Mavi om, för att få en större tyngd bakom sin tankegång:
"Han berättade för oss att han med lätthet kunde förlika sig med poeten Mohammed Omars och Irans president Ahmadinejads åsikter."
Det är en jäkla skillnad och fult, mycket fult från en skribent som skriver för Arenagruppen som sägs verka:
"i en radikal och progressiv tradition. Radikal i meningen att de grundläggande värderingarna om jämlikhet, jämställdhet, social rättvisa, demokrati och frihet står i förgrunden. Progressiv i betydelsen att vi vill se med nyfikenhet på vår tids problem. Vi blickar inte tillbaka, men betraktar inte heller framtiden som given, utan möjlig att påverka, styra och förändra."
Av skäl svåra att förstå går Mevi vidare och påstår:
"Längtan efter att vara radikal och låta radikal är stor hos många vänstermänniskor. Dessutom förenar sig delar av den europeiska vänstern med islamister i det antiimperialistiska projektet - det vill säga USA-hatet - och kring Israel-Palestina konflikten."
Berget hörde samma resonemang från de reaktionäraste kretsar för fyrtio år sedan när vi till vänster anklagades för vårt stöd åt de indokinesiska folkens kamp mot USA-imperialismen. Berget undrar hur Mavi skulle ha resonerat om hon varit med på den tiden?
När debatten handlar om det palestinska och det judiska folkens historia, är det lätt att se vilka fruktbara marker detta är för islamofober och antisemiter. Det är inte heller svårt att se ängsligheten hos de som för allt i världen inte vill bli beskyllda för antisemitism. Den israeliska statens propaganda är omfattande. Folk som säkerligen är hyggliga på samarbete och brinner för att finna lösningar på en smärtsam historia, är gång på gång dessutom snubblande nära att halka in på islamofobers eller antisemiters refränger. I synnerhet när argumenten börjar cirkla kring religiösa urkunders eviga tvistemål.
Otvetydigt är det så, att palestiniernas sak är på alla plan berättigad - under decennier utsatta för fördrivning, ockupation och nationell förödmjukelse från Israel stödda av USA och större delen av västvärlden. Palestinernas kamp har sympatier från förtryckta världen över, av radikala rörelser, av fackföreningar, av kvinnokämpar ... men även av politiska krafter med egna agendor, fjärran från alla tankegångar om jämlikhet, frihet och broders- och systerskap. Sådana är politikens villkor.
För palestinierna är den israeliska statens politik en grundorsak till lidandet och ett hot mot all palestinsk existens. Att stödja Palestina betyder däremot inte att på något sätt omfamna den israeliska statens många övriga fiender i världen. För de flesta av invånarna i länder som Egypten, Syrien, Libanon, Saudi-Arabien, Jordanien, Iran och Irak utgör inte Israel den största huvudvärken - fienden finns även i respektive land. Regimer som alla attackerar den egna befolkningen, motarbetar nödvändiga jordreformer, förhindrar facklig och politisk organisering och inte tillåter yttrande-, tryck- och organisationsfrihet. För arbetare och bönder i flera av dessa länder är det inte mycket som skiljer exempelvis det gamla irakiska Baathpartiet eller prästväldet i Iran från olika Hezbollahrörelser eller Hamas.
Och för det judiska folket är inte allt knutet till Israel. Om Berget inte minns fel bor hälften av det judiska folket i USA. Tyvärr finns inte någon trygghet mot antisemitism i USA eller på andra håll i världen. I kristider kommer alltid antisemitiska syndabocksorganisationer att hetsa mot judarna, i USA som i Sverige. Den som värnar om det palestinska folkets rätt gentemot den israeliska staten står även upp mot all antisemitisk smörja.
På frågan om vem som får kritisera islam, är svaret enkelt; vem som helst. Och det är precis det som görs, från den mest avskyvärda, islamofobiska hetsen till en seriös och berättigad kritik just nu, mot exempelvis den iranska regimens attacker mot strejkande bussförare i Teheran och deras kamp för fackföreningsrättigheter.
Om Berget använder sig av Mavis rubriksättning kan frågan snarare spetsas till på följande sätt:
Vem får kritisera Israel?
(utan att anklagas för antisemitism, islamism, USA-hat och låtsasradikalism?)
När det skrivs har klartecken givits för bygget av nya bostäder i judiska bosättningar i östra, ockuperade Jerusalem.
- Målet är att skapa ett bälte av judiska stadsdelar som omringar östra Jerusalem. Vi är emot detta projekt eftersom det skadar hoppet om fred, säger Hagit Ofran, taleskvinna för Fred nu.
Inlägg
