Den utmärkta teatergruppen "Fickteatern" framförde för länge sedan följande rader i en föreställning med det härliga namnet "Upproret har börjat ...":- Om Sven Lindahl (dåtidens nyhetsankare i TV) skulle säga att en amerikansk soldat kört upp en glödgad bajonett i fittan på en vietnamesisk flicka, skulle upprördheten vara större över hans ordval än över gärningen.
Berget känner på samma sätt inför de borgerliga fanatiker som nu hetsar mot kulturen, som kräver avböner, sparkande av personal, indragna bidrag, censur och blablabla ...
När konststudenten Anna Odell nu får yttra sig i DN, så kan man inte annat än att hålla med om hennes bedömningar:
– Överläkaren på S:t Görans psykakutmottagning har påstått att det jag gjorde skulle ha kunnat leda till att någon annan tilläts ta livet av sig. Det tyder ju på en resursbrist i vården som är långt mer alarmerande än att jag inte var sjuk på riktigt. Om en enda patient mer eller mindre kan ha sådana konsekvenser tycker jag att det är det som borde debatteras.
– Jag anklagas också för att ha vållat vårdpersonalen svårt lidande när mitt beteende tvingade dem att lägga mig i bälte. Det känns ganska märkligt då jag förstått hur frikostiga de vanligtvis är med den metoden i sin behandling.
Touché!
Inlägg
Alla som har arbetat inom sjukvården vet hur en enstaka patient kan under ett arbetspass ta upp det mesta av tillgängliga resurser, göra att andra patienter får mindre uppmärksamhet och orsaka fysisk och psykisk stress hos personalen. På en ansträngd akutmottagning kan en trafikolycka, en infektion eller en psykos mångfaldiga väntetiderna. Det är möjligt att en falsk patient extra inte nämnvärt påverkar statistiken, men vid det aktuella tillfället märks det.
SvaraRaderaTvångsåtgärder är alltid påfrestande för personalen, men görs ibland av nödvändighet. Bara för att andra har ett arbete som dagligen kräver ett visst mått av själuppoffring har inte konstvärlden rätt att tvinga dessa till ytterligare obehag.
Uppenbarligen har du inte arbetat inom vården. Har du någonsin ens haft ett arbete med ansvar för andra?
Svaret på den anonymes frågor är på bägge; ja och dagligen har jag ansvar för åtskilliga människor - däremot undviker den anonyma konsekvensen av Odells träffsäkra iakttagelser - vården privatiseras och försämras under Alliansregimen - det är mot dessa ytterligare obehag som vreden borde riktas. De som är nöjda med den utvecklingen gapar dock hellre mot två studenter - det är mod, för att tala med Hasse & Tage.
SvaraRaderaOm ett konstverk, ett grävreportage eller liknande lyckas uppmärksamma något som är galet, som att vården har alldeles för lite resurser så tror jag att många som jobbar där i långa loppet kan tycka att det extraarbetet just då kan vara värt det. Patienterna också - vilket vi alla kan bli någon gång (om vi inte är det just nu).
SvaraRaderaOch ja, jag har också jobbat inom vården även om det är länge sedan nu, och har flera vänner som gör det. Så om jag tyckte det ibland var för lite resurser för 25-30 år sedan, när jag tvingades ta upp åldringar klockan fyra-halvfem på morgonen då och lägga dem sedan vid fem-halv sex på kvällen för att vi skulle hinna med alla, så har jag förstått att det inte blivit bättre. Då var jag ung, och vi försökte ändå göra det så bra som möjligt för dessa som fick en annan dygnsrytm, men om jag gått ut med det offentligt (i media och mot politiker) hade jag nog fått bli en begabbad budbärare bland många (även kollegor kan tänka just då), men kanske åstadkommit något i långa loppet för både de som jobbade där och de som vi tog hand om. Nu gjorde jag tyvärr inte detta.
Dessutom vill jag vänta och se, vad denna konstinstallation verkligen handlar om, innan jag "dömer" hennes "tilltag".
Maria, alldeles rätt - låt oss vänta på Odells installaion. Under tiden kan jag rekommendera en kommentar i ämnet av Stefan Jonsson i dgens DN:
SvaraRaderahttp://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/stefan-jonsson-konstfacks-elever-foljer-den-nya-kulturpolitiken-1.815076