Under Israels brottsliga angrepp mot Ghazas befolkning, framstod Folkpartiledaren som den mest hökaktige försvaren. Istället för att fördöma Israels kriminella agerande spelade Björklund ut det sionistiska kortet - och anklagade människor som vände sig mot Israels statsterrorism för att vara "antisemiter".
Nu är de dags på nytt. Björklund som stödjer den illegala ockupationsmakten, attackerar Malmös IIlma Reepalu för kommunalrådets ytterst stillsamma konstaterande:
– Min personliga åsikt är att man inte ska spela någon match överhuvudtaget mot Israel i det här läget.
Majoren som är väl införstådd i hur man skapar aggressiv propaganda vrider detta till:
"Malmös socialdemokratiske ledare Ilmar Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp olika vänstergrupper mot vanliga unga judiska tennisspelare"
I vilken egenskap hetsar Björklund? Som utbildningsminister?
Av detta kan svenska skolungdomar i så fall lära följande:
1. Internationell lagar och avtal är inget att bry sig om - den starke har rätt.
2. Krigslagar kan ignoreras.
3. Brott som begås av Israel, får absolut inte kritiseras - det är att betraktas som antisemitism
4. Människor som hyser andra åsikter får angripas som de som moraliskt ligger bakom eventuellt våld från andra.
I egenskap av liberal partiledare är det tyvärr rimligt att Björklund uttalar sig på detta sätt, det har även en del företrädare gjort. Som utbildningsminister bör han dock följa Expressens uppmaning den 15 januari då tidningen i en ledare skrev:
"Håll tyst, Jan"
Propaganda från andra världskriget. USA:s civilbefolkning uppmanas att inte yppa något om kriget. I Sverige löd parollen "En svensk tiger". Utbildningsministerns språkbruk ligger som synes närmare den grova och ensidiga amerikanska propagandan.
Inlägg
"Är du inte för så är du emot!" Detta farliga kategoriska tänkande, att allt antingen är svart eller vitt, utan gråskalor, andra alternativ.
SvaraRaderaOch idrotten ska väl inte vara det som alltid har företräde, och får kosta hur mycket som helst (i till exempel polisbevakning) i samhället. Jag kan tänka mig bättre sätt att nyttja polisen i Malmö, med än mer förebyggande kontakter, med till exempel ungdomar i Rosengård, på skolor, fritisgårdar. Poliser som inte bara kommer när något negativt har hänt utan som finns där innan, så att det kanske inte ens behöver hända. Inte bara för ungdomarnas skull, utan också för polisen kan tänka.
Och fler lärare i skolorna, mindre klasser. Som min 9-åring suckar när vi går till och från skolan över att det är så stökigt hela dagarna. Inte för att det saknas ordning och disciplin, utan för att hans klass har bestått av 32 elever sedan han började 1a klass och nu i vår i 2an har de just blivit 33 elever. Skolledningen säger att det inte finns något tak, fast andra skolor runt om inte har lika många och säger stopp för fler elever. Men så är de skolorna inte lika "mångkulturella" som den min son går på. Villaområden, till skillnad från flerfamiljsområdet.
Ordning och reda! Tja, klart man skulle kunna gå in i en klass med 33 stycken småbarn som trängs i ett litet klassrum och med hård disciplin skapa tytnad. Men inte tror jag att fler lär sig mer då av en lärare. Mer än underkastelse och rädsla möjligtvis.
Maria, jag växte upp under en tid då utbildningen förändades från en stenhård klassegregering till det ett mycket avancerat utbildningssverige under 1950 och 60-talen. Göran Hägg skriver om detta i sin utomordentliga bok “Välfärdsåren”.
SvaraRaderaNågra små detaljer som visar på skillnaden för den tidens elever; fria läroböcker, slopad plågsam studentexamen och gigantiska byggen av nya och moderna skollokaler.
En till liten detalj som jag finner helt bedårande - kring 1960 var nästan hela det uppväxande släktet tvåspråkigt vilket kan jämföras med exempelvis Italien där engelska infördes först på 2000-talet!
Det är verkligen inte kattskit!
Visst, vi var minst 30 i varje klass, klassamhället existerade givietvis och lärarkåren var då som nu fortfarande i huvudsak borgerlig - men det förändrar inte bilden av en utbildning i en helt annan riktning än dagens återgång till den segregerade skolan under den pladdrande majorens ledning.