Borgerlig kannibalism

Den senaste SIFO-undersökningen debatteras. Huvudintresset ligger kring det sk "gapet". Berget återkommer i ett senare inlägg till frågan om oppositionens katastrofala hållning och till vinnarna; de sluga moderaterna. I detta inlägg koncentrerar sig Berget på småtrillingarna i Alliansregimen; FP, C och KD.









Det liberala partiet existerar knappt, det var länge sedan den frihetlige Westerberg ersattes av personer som aldrig ser några avigsidor i marknadsekonomins härjningar. Leijonborg, som på tvärs med klassisk liberalism fiskat i så pass grumliga gölar som främlingsfientlighet och rasism. Sabuni, som förpassat jämställdhet och feminism till ickeexisterande liberala frågor trots ministerpost. Partiledaren själv, som ersatt allt liberalt tänkande inom utbildningspolitiken med svårslagen populism. Sällan har landet haft en mer inkompetent minister. Återstår Wikström, snarast en EU-politiker med minimalt inflytande i rikspolitiken.

FP:s nedgång är vare sig förvånande eller ens beklaglig annat än för liberaler på jakt efter den försvunna liberalismen. Det stora skickliga konservativa partiet är på väg att sluka FP - och klassiska liberaler torde därför endera ta initiativ till ny partibildning, alternativt; ansluta sig till socialdemokratins högerflygel.

Någon plats för den parodi på ett klassiskt liberalt parti som FP idag utgör, finns inte - låt partiet sjunka!



Varje parti är i grunden uttryck för olika klassers och skikts intressen - partierna är medel för att genomdriva krav bland annat i parlamentet. Detta har varit mer än tydligt när det gällt Centern, förr landsbygdens och jordbrukets parti. Idag har C-ledningen kapat banden med det förflutna och partiet har blivit ett sämre, mindre men desto gapigare marknadshyllande parti. Dess existens är i än högre grad än Folkpartiets - mycket tveksamt. Vilka särintressen står Torstensson, Carlgren, Erlandson och Olofsson för som inte lika gärna kan drivas av Borg, Littorin och Reinfeldt?

Centerväljare på landsbygden och jordbrukare förlorar inget på att överge Olofssons marknadsliberala krets kring Stureplan.

Slutligen det enda av trillingpartierna som kan sägas representera relativt stora skikt i väljarkåren; KD. Det parti som utsatts för den hårdaste manglingen inom Alliansregimen och som ligger mycket nära att få lämna parlamentet i nästa val.

Ett parti som i grunden baseras på reaktionära frågor som den heliga familjen, moral, antifeminism osv - men som i alliansens namn inte får driva dessa - imploderar dag för dag. KD förknippas nu mest med den pladdrande finansOdell och den konciliante partiledaren som alltid tvingas till försvar. KD-väljare blir för var dag mer och mer förvirrade, i bästa fall kommer de att valskolka i sämsta fall gå till SD.

Berget menar att M lyckats fullständigt med sin taktik; alliansbröderna ska stå för förlusterna.

Visserligen snubblade M rejält vid regeringsbildningen med sina skattesmitarministrar, men korrigerade snabbt misstagen. Varje post som riskerat blåsväder hamnade hos trillingpartierna som oskickligt nog tagit varje tillfälle att prata och blåsa upp sig (under tiden som Reinfeld et consortes bidat sin tid).

Berget återkommer till M men kan notera att Reinfeld förutom retoriken, knyckt mycket från S. Varje gång under 1900-talet kommunister eller andra radikala varit tillräckligt starka för att tvinga till sig platser i en socialdemokratisk regering - har de alltid fått de mest utsatta posterna så att de på sikt skulle tvingas avgå. Med andra ord gick oftast posten som arbetsmarknadsminister till en kommunist, gärna i kristider.

Precis som M behöll alltid S stats-, finans-, försvars-, handels- och justitieministerposterna.

Exakt så agerar Reinfeldt och han och den skickliga kretsen kring honom, har förutom en valseger 2010 ett ytterligare mål - att inkorporera trillingarna under moderata vingar.