Lugna gatan

Berget minns när (s) förlorade regeringsmakten 1976 och 1978.

Då blåste det rejäla vindar mot de borgerliga Fälldin- och Ullstenministrarna. Det var demonstrationer, protestlistor, strejker på hundratals orter. Från fackföreningar till elevorganisationer ja, till hela samhällen.
Idag är det lugna gatan.

Trots den mest omfattande kris som som alla de som idag arbetar, någonsin upplevt - sitter oppositionen still. Har kvartetten Sahlin - Ohly och MP-språkrören tänkt avstå från varje försök till rörelse fram till valet 2010?
Om det sen spricker 2010, ska oppositionen då avvakta till 2014?

För alla de som nu utsätts för borgarnas offensiva vanstyre och de som framöver kommer att luras och bedras - är det en ringa tröst att oppositionen leder (numera med några ynka procent).

Det enda rimliga borde snarare vara att se till att högerregeringens förslag omintetgörs, ett efter ett – att göra regeringen regeringsoduglig så att den tvingas avgå.

Det var därför onekligen glädjande, att förhoppningarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal sprack - det trista menar Berget var att det var arbetsgivarna som slängde igen dörren.

LO skulle aldrig ha satt sig i förhandlingar - utan börjat aktivera medlemmarna i den svåra försvarskamp som nu inletts på sämsta tänkbara sätt, med Metalledningens kapitulation.