Var är biffen?

Under 1984 hölls primärval i USA. Den demokratiske kandidaten Mondale upprepade flera gånger frågan 'Where's the beef?'" till sin motkandidat; Gary Hart.

"Var är biffen?" syftade på en populär annonskampanj, där en en hamburgerkedja hånades av konkurrenten för sina gigantiska bröd men mikroskopiska hamburgare.

Likheten med Alliansregimens kulturutredning är påtaglig. 900 sidor - Var är biffen?

Kulturutredningens betänkande kan sammanfattas med orden:

OMORGANISATION - PORTFÖLJER - ENTREPENÖRER!

Det är logiskt och följdriktigt. Utredningar skapar inte någon ny kulturpolitik utan bekräftar bara det som redan inträffat. Berget ser inga visioner utan enbart bekräftelser av år av liberalt, kulturpolitiskt vanstyre.

Det snömos som nu presenteras som kulturpolitiskt mål för staten är:

...att främja mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel.

...att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum.

...att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas.

...att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling.

...att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas.


Med dessa fraser är en tänkbar kandidat till borgerlig kulturentrepenör, förmodligen en sammanslagning av Peter Settman, Liza Marklund och Ernst Billgren.

Visserligen missar man då kulturarvet (men vem bryr sig).

Under 1960-talet genomgick Sverige och övriga världen en enorm radikalisering, där fattiga här och runt om i världen började ta plats. Ord som Indokina, gruvarbetarstrejk, maj 68, kvinnokamp, ökad jämlikhet ... antyder riktningen. Det är inte undra på att de av borgarna under så lång tid avskydda kulturpolitiska målen löd:

1. Yttrandefrihetsmålet: Värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den.

2. Jämlikhetsmålet: Verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.

3. Mångfaldsmålet: Främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.

4. Självständighetsmålet: Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

5. Kulturarvsmålet: Bevara och bruka kulturarvet.

6. Bildningsmålet: Främja bildningssträvanden.

7. Internationaliseringsmålet: Främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

Målen var bara en sammanfattning av vad som redan var kulturens faktiska inriktning. Det Sara Lidman, Kerstin Thorvall, Maja Eklöf, Sven Wernström, Göran Palm, Jan Myrdal, Göran Sonnevi, Katarina Taikon och andra skrev - sköljde som rännilar in i utredningens paragrafprosa. Det Bo Widerberg, Suzanne Osten, Tage Danielsson, Stefan Jarl och andra regisserade och musiker, dansare, konstnärer, skådespelare skapade under en omvälvande tid - satte spår i statens kulturpolitik för en lång tid framåt.

Nu ska detta raderas.

Yttrandefriheten har numera inget med kultur att göra (i synnerhet med tanke på FRA-debatten), bort med jämlikheten (mumla hellre om hållbar utveckling), strunta i bildningssträvanden (det luktar bara folkrörelse), inget om konstnärliga utmaningar eller obundna krafter (abstrahera hellre med ord som gestalta, bryta mönster och vidga), och framför allt inte ett ord om att motverka kommersialismens negativa verkningar (det är ju just kommersialismen vi värnar om).

En gammelliberal skulle med glädje skrivit under på paragrafer om bildningssträvanden, yttrandefrihet, jämlikhet och dessutom insett att marknadskrafterna faktiskt för med sig oönskade effekter som måste motverkas.

Dagens liberala politiker har inte ens kvar elementära reflexer i kulturfrågor.

OMORGANISATION - PORTFÖLJER - ENTREPENÖRER, lyder deras slagord.

Berget längtar efter en rasande Flinck som eldar upp portföljerna, en Öijer som kastar stipendieenkronor över entrepenörerna och att vi övriga gör fingret åt Adelsohn Liljeroths överdimensionerade hamburgerbröd.