fredag 13 februari 2009

Var är biffen?

Under 1984 hölls primärval i USA. Den demokratiske kandidaten Mondale upprepade flera gånger frågan 'Where's the beef?'" till sin motkandidat; Gary Hart.

"Var är biffen?" syftade på en populär annonskampanj, där en en hamburgerkedja hånades av konkurrenten för sina gigantiska bröd men mikroskopiska hamburgare.

Likheten med Alliansregimens kulturutredning är påtaglig. 900 sidor - Var är biffen?

Kulturutredningens betänkande kan sammanfattas med orden:

OMORGANISATION - PORTFÖLJER - ENTREPENÖRER!

Det är logiskt och följdriktigt. Utredningar skapar inte någon ny kulturpolitik utan bekräftar bara det som redan inträffat. Berget ser inga visioner utan enbart bekräftelser av år av liberalt, kulturpolitiskt vanstyre.

Det snömos som nu presenteras som kulturpolitiskt mål för staten är:

...att främja mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel.

...att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum.

...att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas.

...att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling.

...att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas.



Med dessa fraser är en tänkbar kandidat till borgerlig kulturentrepenör, förmodligen en sammanslagning av Peter Settman, Liza Marklund och Ernst Billgren.

Visserligen missar man då kulturarvet (men vem bryr sig).

Under 1960-talet genomgick Sverige och övriga världen en enorm radikalisering, där fattiga här och runt om i världen började ta plats. Ord som Indokina, gruvarbetarstrejk, maj 68, kvinnokamp, ökad jämlikhet ... antyder riktningen. Det är inte undra på att de av borgarna under så lång tid avskydda kulturpolitiska målen löd:

1. Yttrandefrihetsmålet: Värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den.

2. Jämlikhetsmålet: Verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.

3. Mångfaldsmålet: Främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.

4. Självständighetsmålet: Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

5. Kulturarvsmålet: Bevara och bruka kulturarvet.

6. Bildningsmålet: Främja bildningssträvanden.

7. Internationaliseringsmålet: Främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.


Målen var bara en sammanfattning av vad som redan var kulturens faktiska inriktning. Det Sara Lidman, Kerstin Thorvall, Maja Eklöf, Sven Wernström, Göran Palm, Jan Myrdal, Göran Sonnevi, Katarina Taikon och andra skrev - sköljde som rännilar in i utredningens paragrafprosa. Det Bo Widerberg, Suzanne Osten, Tage Danielsson, Stefan Jarl och andra regisserade och musiker, dansare, konstnärer, skådespelare skapade under en omvälvande tid - satte spår i statens kulturpolitik för en lång tid framåt.

Nu ska detta raderas.

Yttrandefriheten har numera inget med kultur att göra (i synnerhet med tanke på FRA-debatten), bort med jämlikheten (mumla hellre om hållbar utveckling), strunta i bildningssträvanden (det luktar bara folkrörelse), inget om konstnärliga utmaningar eller obundna krafter (abstrahera hellre med ord som gestalta, bryta mönster och vidga), och framför allt inte ett ord om att motverka kommersialismens negativa verkningar (det är ju just kommersialismen vi värnar om).

En gammelliberal skulle med glädje skrivit under på paragrafer om bildningssträvanden, yttrandefrihet, jämlikhet och dessutom insett att marknadskrafterna faktiskt för med sig oönskade effekter som måste motverkas.

Dagens liberala politiker har inte ens kvar elementära reflexer i kulturfrågor.

OMORGANISATION - PORTFÖLJER - ENTREPENÖRER, lyder deras slagord.

Berget längtar efter en rasande Flinck som eldar upp portföljerna, en Öijer som kastar stipendieenkronor över entrepenörerna och att vi övriga gör fingret åt Adelsohn Liljeroths överdimensionerade hamburgerbröd.

3 kommentarer:

  1. Ja, mycket väsen för ingenting, tänkte jag om kulturutredningen. Men "ingenting" tar ju plats, fokus och intresse från någonting. Som från visioner, och från alla de där suveräna målen i 1974-års kulturpolitik som du skriver om och som borde ha dammats av och lyfts fram istället.
    Förvaltning, administration, leta kostnader i små detaljer, kortsiktiga vinst- eller sparplaner. Det är som om vi alla ska naglas fast vid det lilla, nära, kortsiktiga hela tiden, så att vi allt mindre höjer blicken. En närsynt tid, så global man än vill kalla den.

    SvaraRadera
  2. Så sant Maria, dessutom tror jag att den borgerlighet som sitter vid makten - trivs med den närsyntheten och inskränkthet. I mångt och mycket speglar den fantastiske Croneman den tomheten i följande rader i sin TV-krönika i DN häromdagen:

    "Hallå, kan det bli tydligare än så?!

    I dag är det snarare regel än undantag att intellektuella berättar om sitt tv-serieberoende. Det har givetvis också lett till ett visst koketteri, tro det eller ej, men det är fortfarande framförallt ett bevis för vilken bredd man innehar, som människa, som intellektuell, vilken bra kontakt med hela samhället man har.

    Kultureliten är hårt attackerad, man krypskjuter på dem från alla håll och kanter, korseld dygnet runt. För bara några år sedan kunde en intellektuell svensk säga, och bli respekterad för det, att "jag tittar i princip inte på amerikanska tv-serier". Vi har på bara några år gått ifrån en diskussion om bra och dåligt, till ett flum om högt och lågt. Bra och lågt, högt och dåligt.

    Alla vill varva, alla blandar - ingen vill vara utanför. Seriegiftet verkar långsamt, snart vaknar alla upp i exakt samma uniform. Ett glatt humör är mer än pengar. "Morjens morjens, här kommer glädjens barn och inte sorgens".

    Man skall inte dra fram motsättninger, det är så onödigt. Vi skall ta fasta på det som förenar oss: Vi skrattar och gråter till samma tv-serie!!

    Varenda skräpserie speglar det moderna samhället. För helvete.

    Jag identifierar mig allt oftare med anarkisten Pedro (Fernando Rey) i Lina Wertmüllers 70-talsmästerverk "Mannen som köpte sitt liv". Hans medfånge Pasqualino har bestämt sig för att göra vad som helst för att överleva kriget, ingen förnedring är för stor. Pedro bestämmer sig för att minsta förnedring är för mycket. Han dränker sig, symboliskt, i latrinen. I ett hav av skit."

    SvaraRadera
  3. Jo, det som var "gratis" brännvin från borgerligheten till arbetarna för att de skulle nöja sig på 1800-talet är förstås något annat idag. Bara olika sätt att uppmuntra och skapa närsynthet, och att nöja sig ... med en flaska brännvin till lediga lördagskvällen eller en platt-teve, ett nykaklat badrum eller rentav en Thailandresa idag och så är man liksom fast i konsumtionsekorrhjulet. Drömmarna stannar vid prylar - som aldrig mättar en - istället för visioner om ett bättre samhälle för alla.

    SvaraRadera